Jag hade önskat mig något nytt till vår söndagsskolestart. Kanske en sockervaddsmaskin. Eller varför inte en sådan där barnanpassad kurs i apologetik, som debatterades i den här tidningen under förra veckan! Kanske både apologetik och sockervadd! Ja ni hör ju, jag var bara sugen på ett nytt grepp. Men sommaren tog slut snabbare än vi ledare hunnit blinka och plötsligt stod vi där igen och drog fram samma gamla mattor att sitta på och samma tema som vi alltid har i början av en ny termin: Bibeln.

Den första lektionen lyfter vi alltid Bibeln, för det är ju den resten av terminen utgår ifrån. Böckernas bok, världens mest lästa, 66 i en och allt det där ni har hört tusen gånger. För att hotta upp det bestämde jag mig för att ta några tonåringar till hjälp och göra en gissningslek. Vilken bibelkaraktär är detta? Tonåringarna fick ta på sig samma gamla bibelklänningar och schalar som vi alltid använder och för att barnen skulle ha en chans bestämde vi oss för att börja med några av de allra mest uttjatade bibelkaraktärerna. De vars berättelser det känns som om jag dragit kors och tvärs genom barnens öron var och varannan söndag. Min farhåga var att de skulle himla med ögonen av leda: Så blev det inte.

Den första tonåringen som kom in spelade en bibelfigur som klättrade på borden.

– Jag måste få se honom, akta er, jag måste klättra upp någonstans. Jag är jättekort och ingen i Jeriko tycker om mig!

Barnen satt som fågelholkar och jag förklarade att den här killen sitter i ett träd.

Ingen hand syntes i luften.

– Han börjar på S, prövade jag.

Visst nickade flera barn igenkännande när de till slut fick höra namnet ”Sackaios”, men det var uppenbarligen ingen självklarhet.

Nästa bibelfigur som kom in höll på att bygga något stort på land, och han ställde en fråga till barnen:

– Vet ni om giraffer brukar bli sjösjuka?

Publiken teg och jag förtydligade att detta verkade vara någon som ska åka båt med djur.

– Daniel i lejongropen?, föreslog ett barn.

– Nej, det är han som byggde en båt, ropade ett annat barn. Jag vet men jag har glömt namnet.

Jag och tonåringarna blev allt skrattigare medan vi försökte hjälpa barnen på traven.

– Just det, suckade de när Noa till slut presenterade sig.

Sedan sjöng vi den urgamla sången ”Jag går på livets väg” och alla dansade glatt med i rörelserna. Efter samlingen var jag riktigt peppad igen. Vi behöver nog ingen sockervadd ändå. Och jag tror vi väntar med apologetikkursen också. Vi måste börja att sätta Bibelns berättelser på plats. Mer Noa och mer Sackaios. Nu kör vi!