Jag har noterat den uppståndelse som blivit över en orgels vara eller inte vara i Filadelfiakyrkan. Jag gjorde något som jag sällan gör, jag läste lite av kommentarerna på sociala medier i inlägg som gjorts om orgeln. Jag kunde inte låta bli att känna mig genuint ledsen efter att ha läst vad människor skriver. Den frustration, aggression, personangrepp på varandra och på ledare gör mig arg och ledsen.

För min egen del har jag ingen åsikt om en orgels vara eller inte vara, men så handlar inte denna krönika om orglar utan om hur vi förstår eller inte förstår vårt uppdrag. För mig påminner debatten väldigt mycket om när några av lärjungarnas mammor bråkade om vem av deras söner som skulle sitta närmast Jesus i himlen. Medan Jesus var fullt upptagen med att få med så många som möjligt till himlen.

Nu säger jag inte att man inte kan tycka om orglar och önska människor till himlen men jag funderar ändå på vad som skulle hända om samma frustration och engagemang hade getts till att fler människor skulle lära känna Jesus.

Evangeliet är heligt och oförändrat, metoder och personliga preferenser är oheliga och måste förändras. Gud har aldrig kallat oss till att slåss för våra preferenser. Jag tänker på vad som skulle kunna ske om samma iver riktades mot att inga platser skulle vara tomma i våra kyrkor? Jag har aldrig sett en tom stol bli frälst eller en tom bänkrad få uppleva kraften i ett möte med Jesus.

Jag drömmer om vad som skulle kunna ske om vi som tror på en kärleksfull Gud bestämde oss för att vi skulle ta ansvar för att inga barn somnar hungriga eller rädda i vår stad.

Vad skulle hända om alla visste att när livet rasar så är den första platsen jag flyr till kyrkan, med eller utan orgel för där finns de som kan visa mig det hopp jag behöver och vandra med mig i livet olika säsonger. Om orgeln vore lösningen hade vi haft miljoner människor i kyrkor på söndagar. Om lovsångsband med alla instrument varit det hemliga receptet för väckelse hade varenda människa som föredrar det hittat till Gud.

Men sanningen är att våra metoder, hur mycket vi än slåss för dem aldrig räcker hela vägen fram. Det verkar som om Gud är mindre intresserad av vad vi föredrar än vad vi tror. Ofta måste han runda oss och de ramar vi byggt för att nå de som inte tror att de passar in i dem.

Jesus sa: "När världen ser hur ni älskar varandra ska de förstå att ni är mina lärjungar." Inte när vi vinner debatter och argumentationer. Men det finns saker Gud har bett oss fajtas mot med all vår samlade kraft. Orättvisor, synd, utanförskap, förtryck, självgodhet. Det kan vi göra med eller utan orglar. Men om vår fajt är för våra egna preferenser i stället för det som Jesus kallat oss till, då blir förlorarna inte de som böjde sig i ett kommentarsfält, utan de som aldrig fick chansen att höra om Jesus.