Men vår världsdel, med skyhögt välstånd, trygghet och en halv miljard invånare, kan ta emot fler än den gör i dag.

—   Elisabeth Sandlund

Det händer att jag läser en opinionsbildande text i en annan publikation med blandade känslor. Dels med stor uppskattning, eftersom skribenten på ett utmärkt sätt uttryckt uppfattningar som stämmer med mina egna, dels med lite lätt avundsjuka – den där texten skulle jag ha velat ha skrivit själv.

Så var det på måndagsmorgonen när Dagens Nyheter publicerade en ledare av Sofia Nerbrand med rubriken: ”Dagens ’realistiska’ migrations­politik stoppar överlevande som Jamila”.

Jamila är den unga yazidiska kvinna som framträdde i en stor DN-intervju i helgen. Den som inte berörs av hennes berättelse om sina egna lidanden och om det hon varit vittne till under IS terror­regim har ett hjärta av hårdaste gråsten. Skildringen är så plågsam att det är svårt att ta till sig att detta har hänt nu, i vår egen tid, inte längre än några timmars flygresa bort.

Att förfasa sig över IS grymheter är inte särskilt krävande. Det kostar ingenting annat än ett övergående psykiskt obehag. Det är nästa steg som inte är gratis – att vara med och ta ansvar för att ge dem som har drabbats en människovärdig framtid.

Jamila har lyckats ta sig till Sverige. I hennes fall gäller det att säkerställa tryggheten. Det är djupt upprörande att förföljelsen av den lilla folkgruppen yazidier fortsätter även på svensk mark och att hon ska behöva vara orolig för att möta människor som anser att hon och andra är fritt villebråd.

De flesta av hennes medsystrar och -bröder som överlevt IS terror befinner sig i en ännu mycket svårare situation. ”Betänkt att de allra flesta som flytt från Syrien bor i tältläger i Turkiet eller på gatan i Libanon. EU-länderna vill inte ha hit dem”, skriver Nerbrand.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Historien kommer att döma oss. Framtida genera­tioner kommer att fråga hur vi, det rika Europa, kunde blunda för de humanitära konsekvenserna av krig, terror och förföljelse och varför EU:s stolta proklamationer om att vara ett fredsprojekt visade sig vara tomma ord när det verkligen gällde.

Hela EU måste ta ansvar. Inom den ramen har Sverige möjlighet att, liksom före hösten 2015, bli ett humanitärt föregångsland. I söndagskvällens Agenda i SVT fick statsminister Stefan Löfven frågan om Sverige bedriver en stram eller en generös migrationspolitik. ”En hållbar”, svarade han.

Hållbar för vem? Inte för den som flytt från Syrien undan IS folkmord eller, för den delen, Assadregimens blodiga övergrepp mot den egna befolkningen. Utan hållbar för oss, som paniskt håller fast vid att våra cirklar inte får rubbas, att vår välfärd inte klarar av påfrestningar utan att samhället kollapsar i stället för att leta efter, just det, hållbara integrationslösningar.

”Det är riktigt att EU inte kan ta emot jordens alla 65 miljoner flyktingar. Men vår världsdel, med skyhögt välstånd, trygghet och en halv miljard invånare, kan ta emot fler än den gör i dag,” skriver Nerbrand. Amen, säger jag.