Häromdagen googlade jag uttrycket "besviken på kyrkan". Kyrkan är inte så helgonlik som vi skulle önska.

—   Eleonore Gustafsson

Häromdagen googlade jag uttrycket "besviken på kyrkan". Nyfiken scrollade jag igenom resultatet. Den första träffen visade sig vara en insändare signerad "besviken kyrkobesökare". En kyrkobesökare som frågade sig varför inte Svenska kyrkan kunde "hosta upp en extra buss" till en annonserad församlingsresa till Trondheim som tydligen fått fler anmälningar än de kunnat ta emot.

Resten av träffarna, med några få undantag, verkade gå i samma anda, besvikna brudpar och bristfällig gravvård. Jag drog en suck och tänkte ”om det ändå vore så väl”. Som pastor vet jag att det finns större besvikelser än så ute i landet. Kyrkan är inte så helgonlik som vi skulle önska. Hon brister i kärlek och barmhärtighet, har ledare som faller och medlemmar som bråkar. Så frågan är: finns det nåd också för kyrkan?

Jag googlade vidare och skrev in "hur undviker man att bli besviken" i sökfältet. Men de länkar jag fick fram handlade alla om nyttan i att bli besviken. Hur besvikelser kan få oss att mogna som människor. Inte hur man undviker dem.

Samma spår är Dietrich Bonhoeffer inne på i sin bok om kyrkan. I boken ”Liv i gemenskap” kan man läsa följande om det kristna syskonskapet: ”Och blir inte just besvikelsens ögonblick över en broder utomordentligt nyttigt, eftersom det inpräntar i oss att ingen någonsin kan förtrösta på egna ord och gärningar utan bara på det enda ord och den enda gärning som på djupet förenar oss, nämligen syndernas förlåtelse i Jesus Kristus?”

Bonhoeffer är lutheran. Den kyrkliga varudeklarationen enligt Luther lyder: kyrkan är där evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.

Den lutherska teologin är pessimistisk när det kommer till människans förmåga att leva ett helgonlikt liv. Ett helgon är någon som förmår visa nåd och kärlek mot allt och alla. Och det kan bara Kristus. Alla vi andra kommer ständigt till korta. Därför kan man inte förvänta sig något mer av kyrkan, enligt lutheranerna, än att dess präster ska förkunna evangeliet och förrätta dop och nattvard på rätt sätt. Inte att kyrkan ska leva ett helgonlikt liv eller hosta upp en extra buss till Trondheim.

Hur tänker frikyrkliga teologer? Historiskt sett har frikyrkan haft en positivare syn på människans förmåga att följa Jesus än lutheranerna. Den baptistiska varudeklarationen löd: kyrkan är där Jesus är trodd och efterföljd. Därför uteslöt man den vars vandel inte höll måttet. Numera är uteslutningar sällsynta.

Betyder det att frikyrkan närmat sig den lutherska människosynen? Är frikyrkans råd till den som blivit besviken detsamma som Bonhoeffers? Att man ska tacka för påminnelsen om att vi alla är syndare och stå kvar. Trots att man är besviken.